Feberkramper är inte roligt kan jag berätta er. Oftast ofarligt, men jobbigt att se på som förälder. En viss ärftlighet finns i förekomsten av feberkramper; både min man och hans föräldrar har haft det och jag hade en feberkramp som liten. Givetvis har alla våra tre barn också tendens att få det.
Första gången
När mitt första barn föddes hade jag hört om det här med feberkramper, men han var ganska frisk och sällan hade han feber, så jag glömde bort det hela. Det var först under en resa till Teneriffa 2007, då min pojke var 3,5 år som han efter dagssömnen vaknade med 39 graders feber och kort efteråt bara föll ihop. Ambulans ringdes och väl på sjukhuset, som enligt den finska guiden hör till Spaniens bästa, räknade de ut att det nog var frågan om en feberkramp. Och det var då jag också påmindes om vad svärmor hade berättat om feberkramper hos sin son.
Orsaken till sonens höga feber var bronkitis. Han fick genast starka ( antar jag) mediciner för han blev hur bra som helst på 3 dagar. Med lillebror, som då var knappa 2 år, åkte vi in till sjukhuset följande dag och fick samma diagnos. Han hann dock inte krampa, han hade bara haft hög feber och hosta. Så tillslut var hela familjen på sjukhuset i 3 dagar. Pappa hade dessutom oturen att få matförgiftning från hotellet, så ni skulle ha hört de spanska sjuksköterskornas " mi madre" utrop. De trodde ju han hade magsjuka, men som tur inte.
Så det här var vår första erfarenhet. EN mycket skrämmande sådan också iom att vi var i ett land där vi och läkarna inte hade ett gemensamt språk. Tur att vi hade en guide. Tänk att vi ändå var på den " Internationella " flygeln, alltså de var vana med utlänningar. Som tur var hade vi en försäkring, annars skulle vi fått betala 6000 EUR...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar