Dottern på 2 år var nu för sista gången på kontrollbesök hos neurologen. För ca 1,5 år sedan blev vi ordinerade epilepsimedicinering för hennes feberkramper iom att hon hade haft ett par kramper utan feber. Dessa kramper var en följd av Pandemrix vaccinet.
Iom att våra två äldre barn också har haft feberkramper och det är vanligt i vår släkt, tackade vi nej till medicineringen. Beslutet kändes rätt från första början, trots att neurologen menade att de flesta föräldrar tar medicineringen åt sitt barn för att de tycker att feberkramper är så skrämmande. Visst är de skrämmande, men samtidigt oftast ofarliga, speciellt om man har stesolid som man genast kan ge barnet.
Nu har vi varit på kontroll 3 gånger totalt efter december 2009. Neurologen har kollat hennes motoriska färdigheter och allt är ok. I höstas gjorde hon ett pussel med olika geometriska former som hon galant vred färdigt i luften innan hon ens prövade om det passade. Då var hon 1 år 9 månader. Neurologen hade aldrig tidigare sett ett barn under 3 år göra det lika snabbt tidigare. Hon är mycket duktig på perception, det förklarar saken. Nu gör hon lätt 20 bitars pussel och kan de flesta bokstäver. Motoriskt är hon lika skicklig som sina bröder, klättrade häromdagen i en klätterställning som var menad för 6-12 åringar...
Nu blev det lite skryt, men undviker att göra det face to face bland bekanta, för jag vill inte att någon annan ska tänka att dess barn på något sätt är sämre. Alla barn är bra på något, inget barn är bra på allting. Och sen lär ju sig barnet olika saker i olika skeden beroende på vad det är intresserat av.
